Siv och jag

Mustafa Can

Siv och jag. Del 2.

Är det egentligen intressant det som sades? Vad var nytt i våra respektive argument? Vilka nivåer höjde, eller sänkte, vi debatten om islamofobins vara eller icke-vara till?

Jag vet inte. Jag vet bara att framtida läsare av dessa dagboksanteckningar kommer att finna mitt och Sivs första möte på Litteraturhuset högst upp på Wergelandsveien, invid Slottsparken, så otroligt att alltsammans måste vara uppdiktat. För att inte tala resten av historien.

Jag anklagar dem inte. Ingen kan förstå, som inte själv drabbats av Sivs kall. Siv var förvisso en politisk tyfon, men hon var någonting mer. Ett väsen som oombedd störtade rytmen i min tillvaro. Jag och Siv, de politiska samtalen, hennes öppna och genträngande blick som fick mina blodådror vid tinningen att dra sig samman, hennes kropps frispråkighet, hennes ansikte som glödde av liderlighet, hennes bultande fitta, min känsla av litenhet varje gång vi pratade, min känsla av väldighet varje gång vi knullade.

Nej, alla dessa händelser, tankar, förnimmelser och drömmar är inte enkla att fånga in, hålla fast och rama in sida vid sida.

När jag nu ändå återkallar händelsen vill jag minnas att Litteraturhusets auditorium var fullsatt sedan två timmar tillbaka. Inte ens en erfaren anorektiker kunde pressas in mellan de förväntansfulla norrmännen. Män och kvinnor i blandade åldrar. Tung doft av damparfym, öl, svett och tobak. Sjalar, fotsida kappor, bakåtslick, överkammad flint och dreads, skepparkavaj, chinos och bohemchickt.

En halvtimme efter utsatt tid lade sig sorlet i salen. Alla blickar vändes mot dörren till vänster om mig. Jag höll som bäst på att sortera bland mina papper, som var fullklottrade med argument, reflektioner och citat. Jag tittade upp. Där var hon, Siv Jensen. Bakom henne en stab av pressfolk, assistenter och bredbenta, snaggade livvakter.  Alla klädda i svart.

Siv var uppe på scenen på några språng. Hon var klädd i en snyggt skuren, tätt åtsittande, röd dress, om armen hade hon en matchande men diskret handväska av obestämt märke. På fötterna mattsvarta sandaletter i läder med färgade stenar och pärlor framtill och låg träliknande klack. Siv var Solbränd. Hade ett Bländvitt Leende. Och så det där diamanthalsbandet som, fick jag veta långt senare, hon hade vunnit i ett nattligt pokerparti mot en albansk flykting under en studieresa på en flyktingförläggning utanför Tromsö.

Jag reste mig, sträckte fram handen och sa:

– Mustafa Can!

– Siv Jensen!

Siv greppade resolut min hand och skakade den flera gånger.

Som alltid när jag var maksimalt en meter ifrån en blond kvinna med stora bröst började det pirra i kuken. Helvete! Efter att Siv hade släppt min hand vände jag ryggen mot publiken, blundade och började tänka på annat för att inte få stånd. Mitt bostadslån, räntan, lungcancer, femdygnsprognoser i november, inplastad ostfralla på Statoil.

Jag tänkte på… oh, jag tänkte på… Sivs stora runda häck när hon nu långsamt böjde sig för att ställa handväskan vid fåtöljens fot. Mina ögon frös fast där. Siv grävde i väskan efter jag vet inte vad. I samma ställning, raka ben, häcken i vädret. Gav hon mig ett leende nu, ett litet leende när hon sneglade snett uppåt mot mig? Jävlar vad hård jag var.  Tänk att sätta klorna i hennes häck, lyfta på kjolen och stöta in i henne, vända sig mot publiken och säga: seså, detta är ingen våldtäkt, detta är bara en liten förening i praktisk integration.

Jag sneglade över axeln mot publikhavet. Jag såg bara förväntan

Minns jag rätt eller låter allt jag säger osannolikt? Det är osannolikt. En romanförfattare kan ägna dagar, veckor i ensamhet för att skildra ett drabbande möte mellan två människor så troget som möjligt. Men verkligheten? När allting bara händer och går i brottstycken omkring en, som en vittnesbörd om att människan ännu har mycket att lära om de delikata enskildheterna i Guds oändliga nåd? Hur tvingar man ner den på ett stycke papper?

I mina desperata försök att treva mig tillbaka till hennes överväldigande närvaro den där kvällen är det hennes doft som kommer för mig. Den var inte skarp eller tung, men diskret och lätt. Den var inte god, men heller inte unken. På samma sätt som barnet undersöker världen kring sig med näsans hjälp inandade jag Siv för att komma underfund med varför jag var försatt i ett bråddjup där det mänskliga löpte samman med det gudomliga.

Av den nervöse Skavlan minns jag bara ett enda långt leende som var så krampaktigt att man trodde att han ville spy upp ett helt liv. Publiken? En knäpptyst formlös massa. Jag? Förnöjsam när debatten kom igång. Siv? Å Siv, hon satt tryggt tillbakalutad i den svarta snurrfåtöljen med knäppta händer över sina korslagda ben och drog på mungiporna i konstpauserna.

Siv inledde med att teckna en bild av ett framväxande Eurabien och konkluderade att ”islomofobi” endast existerar som hjärnspöken hos dem som rustar sitt minne med förnekelse. Hon viftade fordrande på fingret och sa:

– I den muslimska kulturen är allting utom inskränktheten dvärglik, De norska muslimerna fordrar att norrmän ska glömma att vi är vi, och ändå har de fullständigt klart för sig att om vi får blindtarminflammation så är det vi som skriker, inte de.

– Men Siv…

Skavlan avbröts med en sträng men moderlig blick. Siv fuktade läpparna med lite mineralvatten, därefter höll hon en utläggning där hon bjöd över muslimska länder ifråga om västerländska genier och hjältar. Hon redogjorde för kulturella förtjänster och landvinningar, hon rabblade upp västerländska nobelpristagare, uppfinnare, upptäcktsresanden och vetenskapsmän. Hon namngav korvarsorter, bilmärken, mode- och skidmärken.

Då och då vände Siv sig mot mig, annars talade hon direkt till publiken. Hennes djupblå ögon skimrade i kapp med de små svettpärlorna i hennes klyfta. Hon poängterade ofta med små uttrycksfulla gester det hon hade att säga. Trots sin storväxthet var hennes rörelser anmärkningsvärt smidiga.

När hon tystnade nickade hon mot mig.

– Den 11 september 2001, klockan 8.58 amerikansk tid, inledde jag högtidligt, fick jag en ny framtid. Utan mitt bifall blev jag kollektivansluten till gruppen Homo Islamicus.

Jag gjorde en konstpaus när Siv bytte ställning. Långsamt lade hon det högra benet över det vänstra.

– Ty bilderna av de fallande tvillingtornen, är fastbrända i vår minnesbalk…

Jag såg nu att hon var naken därunder.

– Vi fortsätter att fly från begravningen av den förtroliga och välbekanta världen men ingenstans finns att fly…

Är det…? Nej… eller jo… Jag fick en kort glimt av hennes fitta.

– Vi… ja, vi är… Sivs… fi… förlåt… vi…

Hon dröjde i samma ställning tillräckligt länge för att jag skulle hinna uppfatta att den var rakad och skimrade som hav i solnedgång.

– Vi är de muslimska fundamentalisternas fitt… fångar liksom World Trade Centers offer var det.

Jag var tvungen att slita blicken från Siv och istället titta ut över publiken för att kunna fortsätta.

– Historien fryser till i det ögonblicket som världen blir oigenkännlig.

Jag talade snabbare, svalde nästan orden:

– I vår iver att världen skulle bli överskådlig som den en gång varit, så att vi kan navigera som vi alltid gjort, evakuerades förnuftet och misstänksamheten detonerade.

Fortsättningen? Jag minns inte allt som Siv sade, än mindre minns jag vad jag sade. Men vad Siv än sade var det egentligen inte hennes mun som uppdagade verkligheten. Jag kunde se att hon tog sats från fittan, fittan som bara var en meter från mig men så oändligt långt borta. Det var den jag nu tittade mot, den jag hörde, den jag överväldigades av. Det var någonting mer med hennes fitta som fryste tiden i ett ögonblick som rymde all min lagrade trängtan efter det mest praktfulla blondheten kunde uppvisa. Doften…

Siv luktade järn och lavendel. Lavendeln som växte vilt och vars omisskänneliga doft följde byborna lika troget som deras egen skugga. Hon doftade marken i den kurdiska by varifrån jag tvangs i exil. Mineralrik, bördig mylla som hade närt och fostrat generationer av detta  stolta, oförvitliga folk i årtusenden. Hon var jorden där spåren av mina barnfötter för evigt är inristade i landskap.

Kåt var inget ovanligt tillstånd för mig, det var ett naturtillstånd. Men den här kåtheten var av ett slag jag aldrig hade erfarit tidigare. Den hade inslag av… ömhet? Ja, ömhet! Det var kuk och hjärta i en… för mig…främmande förening. Var det det som kallades kärlek på västerländska? Den där rena oförställda kärleken som spränger rakt igenom ideologi, religion, kultur, konventioner, myter, geografi, ekonomi, etnicitet…?

Å, mina tankar tömdes på mod och teorier medan vi satt uppe på scenen. Vad jag än sa vågade jag knappt tro på åsikterna som min tunga bar fram. Hur skulle jag kunna tro på något som motsade Siv? Ty, det finns ögonblick då människan med ens vaknar kraftfull i anden och fylls av sällsam klarhet, en sorts himmelsk yra. Siv var det ögonblicket. Med sin doft och sin liderliga barometer till kropp frambesvärjde Siv en för mig ohjälpligt förlorad värld. Hon fick mig inse detta: att vara skild från sitt förflutna innebär att för evigt vara förbunden med det. Jag kom att tänka på en mening av Joyce: ”Det du lämnar ska du fortsätta tjäna.”

Splittrad längtade jag efter helhet. Det jag tvangs lämna hade jag nu återfunnit. I Siv.